216
av silver, ett fyrkantigt fodral av trä och en kikare. Allt detta räckte jag honom. Den uslingen öppnade fodralet, tog ut en pistol och riktade den rakt mot huvudet på mig.
»Nu, min fine vän», sade han, »kan ni sänka er sabel och giva er!»
Jag blev så förbluffad över denna nedriga handling, att jag stod alldeles som förstenad. Jag försökte vädja till hans hederskänsla och hans tacksamhet, men jag såg hans ögon beslutsamma och hänsynslösa över pistolen.
»Nog med prat!» sade han, »släpp sabeln!»
Hur skuile jag kunna uthärda en sådan förödmjukelse? Döden vore att föredraga framför att avväpnas på det sättet. Ordet »skjut» svävade på mina läppar, då engelsmannen plötsligt försvann ur min åsyn och lämnade plats för en väldig massa hö, i vars mitt en rödklädd arm och ett par ridstövlar av hessiskt läder fäktade och sparkade. Åh, den präktiga värdinnan! Det var mina vackra mustascher, som räddat mig.
»Fly, herre, fly!» ropade hon, i det hon kastade ned den ena höbunten efter den andra på den sprattlande engelsmannen. I blinken var jag ute på gården, fick ut Violette och svingade mig i sadeln. En pistolkula från fönstret ven förbi axeln på mig, och jag varseblev ett av vrede vanställt ansikte, som såg efter mig. Jag log föraktfullt och sprängde utåt vägen. De sista preussiska avdelningarna hade passerat, och både min väg och min plikt lågo klara för mig. Om
