220
som inte kunde förväxlas med den infödde tyskens sträva, omusikaliska språk. Jag insåg att denna brytning skulle ådraga sig uppmärksamhet, men jag hoppades och bad, att det skulle förunnas mig att färdas min väg fram under tystnad.
Parisskogen är så stor, att jag inte kunde tänka på att rida omkring den, och därför samlade jag allt mitt mod och galopperade landsvägen fram i den preussiska arméns spår. Det var inte svårt att finna dem, ty vägen var upplöjd till två fots djup av artilleriet och ammunitionsvagnarna. Jag fann den snart kantad på sidorna av sårade, både preussare och fransmän, där Bülows framstöt kommit i beröring med Marbots husarer. En gammal man med långt, vitt skägg — antagligen en läkare — ropade åt mig och sprang efter mig under förnyade tillrop, men jag vände inte ens på huvudet och tog ingen annan notis om honom än att jag ökade farten. Jag hörde honom ropa långt efter det att han troligen förlorat mig ur sikte bland träden.
Strax efteråt nådde jag fram i jämnhöjd med den preussiska reserven. Infanteristerna stödde sig mot sina musköter eller lågo utmattade på den våta marken, och officerarna stodo i grupper, lyssnande på det mäktiga dånet från striden, eller diskuterande de rapporter, som inkommo från fronten. Jag ville susa förbi så fort hästen kunde löpa, men en av dem rusade fram och ställd sig i vägen för mig med upplyftad arm såsom signal att jag skulle