stanna. Fem tusen preussiska ögon riktades på mig. Det var ett fatalt ögonblick! Ni blekna, mina vänner, vid tanken därpå. Tänk er då hur vart hår reste sig på mitt huvud. Men min fyndighet och mitt mod sveko mig inte ett ögonblick. »Fältmarskalk Blücher!» ropade jag. Var det icke min skyddsängel, som viskade dessa ord i mitt öra? Preussaren steg åt sidan, gjorde honnör och pekade framåt. De äro väl disciplinerade, dessa preussare, och vem skulle för övrigt våga hejda en officer, som förde bud till marskalken? Det var en talisman, som skulle rädda mig ur varje fara, och mitt hjärta jublade vid denna tanke. Jag var nu så stolt i hågen, att jag inte ens inväntade frågan utan under min ritt genom armén ropade till höger och vänster: »Marskalk Blücher! Marskalk Blücher!» Alla pekade då framåt och öppnade väg för mig. Ja, det finns verkligen tillfällen, då den ytterligaste fräckhet är det allra klokaste. Men varsamhet behövs också, och jag måste tillstå att jag gjorde mig skyldig till ovarsamhet. Bäst jag skumpade i väg framåt och alltmera närmade mig stridslinjen, fattade en preussisk ulanofficer min häst vid tygeln och pekade på en grupp av officerare, som stodo i närheten av en brinnande gård. »Där står marskalken, framför ert ärende!» sade han; och mycket viktigt stod inte min gamle respektingivande veteran med sina grå polisonger där inom ett pistolskotts avstånd med ögonen riktade på mig.
Men min goda ängel svek mig inte. Hastigt som
