222
blixten erinrade jag mig namnet på den general, som förde det preussiska avantgardet. »General Bülow!» ropade jag. Ulanen släppte tygeln. »General Bülow! General Bülow!» ropade jag åter och åter, under det varje språng av mitt lilla präktiga sto förde mig närmare de våra. Jag galopperade genom den brinnande byn Plancenoit, sprängde vidare fram mellan tvänne kolonner preussiskt infanteri, satte över en häck och högg ned en schlesisk husar, som kastade sig i vägen för mig. Med uppknäppt kappa, så att uniformen inunder skulle synas, red jag igenom tionde infanteriregementets öppnade led och befann mig åter i hjärtat av Lobaus kår. Underlägsen i antal och alldeles överflyglad, drevs denna långsamt tillbaka under trycket av preussarnas framryckning. Jag galopperade vidare med det enda ögonmärket att finna kejsaren.
Men nu tedde sig för mina ögon en syn, som fastnaglade mig på stället, som om jag plötsligt förvandlats till en ståtlig ryttarstaty. Jag kunde inte röra mig, knappt andas, då jag betraktade den. Min väg förde över en kulle, och då jag nådde krönet, blickade jag ut över Waterloos långsträckta, grunda dalgång. Då jag lämnade den befunno sig två stora arméer på var sin sida därom med ett öppet fält mellan sig. Nu funnos på de båda höjdsträckningarna endast långa, söndertrasade linjer av upprivna och uttröttade regementen, under det däremot en verklig armé av döda och sårade låg emellan dem, spridda eller hoptals på en yta av två mils längd och en
