224
håll hörde man detta rop. Längs hela slaglinjen vände infanterist, och artilleristerna lämnade sina kanoner i sticket.
»Det gamla gardet är slaget! Gardet flyr! » — det var en officer, som, likblek i ansiktet, skyndade förbi mig, i det han utstötte dessa fatala ord. »Rädden er! Rädden er! I ären förrådda!» skrek en annan. »Rädden er! Rädden er!» En del av soldaterna rusade i vanvettig flykt bakåt, i det de trängdes och hoppade om varandra som en skrämd fårskock. Vilda skrän hördes från alla håll. Och då jag i detta ögonblick riktade mina ögon mot den engelska ställningen, fick jag se en syn, som jag aldrig kan glömma. En ensam svart ryttarskepnad avtecknade sig skarpt där uppe på kullen mot den av den sjunkande solens sista flammande glöd färgade horisonten. Så mörk, så orörlig han stod däruppe i denna vemodiga belysning, kunde man trott honom vara krigets ande, som ruvade över den hemska dalen där nare. Som jag betraktade honom lyfte han hatten högt i vädret, och vid denna signal bröt hela den engelska armén med ett dovt brus som en svallande våg fram över höjdkammen och rullade ned i dalen. Långa, stålblanka linjer i rött och blått, frambrusande vågor av kavalleri, batterier av ridande artilleri — allt vältrade sig under buller och bång ned över våra i full upplösning flyende trupper. Allt var förbi! Ett skri av ångest — tappre, men hopplösa mäns ångest — banade sig väg från flygel till flygel, och i nästa ögonblick sopades hela
