»Stå på benen, lille fransman», brummade gondoliären. »Upp med er, säger jag!» Och för andra gången sparkade han till mig med foten.
Aldrig i världen har väl en befallning blivit så skyndsamt åtlydd som denna. På ett ögonblick hade jag sprungit upp och rusade så fort jag kunde till vestibulens bakgrund. De satte efter mig så som jag sett de engelska hundarna förfölja en räv, men det var en lång korridor jag nu rusade igenom. Den vek av åt vänster och återigen åt vänster, och så befann jag mig åter i vestibulen. Jag var nästan inom räckhåll för dem, och det fanns ingen tid för överläggning. Jag vände mig mot trappuppgången, men två män kommo ned för trappan. Jag vek undan och försökte med den dörr, genom vilken jag blivit införd, men den var stängd med stora bommar, och jag kunde inte lyfta dem. Gondoliären var tätt inpå mig med sin kniv, men jag träffade honom med en spark, så att han föll baklänges. Hans dolk flög slamrande över marmorgolvet. Jag hade inte tid att taga upp den, ty det var nu ett halvt dussin, som sökte hugga tag i mig. Då jag rusade igenom dem, satte den lille hovmästaren krokben för mig, och jag föll tungt till golvet, men var ögonblickligen på benen igen, slet mig lös från deras grepp, bröt mig rätt igenom dem och sprang mot en dörr vid andra ändan av vestibulen. Jag hann ledigt dit före dem och jag uppgav ett triumferande rop, då dörrvredet gick obehindrat, ty jag kunde se att dörren ledde utåt och att allt var
