226
vi bivackerat två nätter förut. Själv banade jag mig väg genom trängseln för att söka upp kejsaren.
Det var vissa omständigheter jag iakttog, under det jag pressade mig fram genom dessa dystra hopar, som jag aidrig kan bannlysa ur min själ. Som en ond dröm hemsöker mig minnet av denna böljande massa av bleka, stirrande, skrikande människor runt omkring mig. Det var som en hemsk mara. I segerns ögonblick förstår man inte krigets fasor. Det är endast när man skakas av nederlagets kalla rysning som man fullt fattar dem. Jag minnes en gammal gardesgrenadjär, som låg vid sidan av vägen med sitt avbrutna ben böjt i rät vinkel. »Akta mitt ben, kamrater!» jämrade han sig, men de trampade på det eller snavade över det gång på gång. Framför mig red en lansiärofficer utan vapenrock. Hans arm hade just amputerats i ambulansen. Förbandet hade fallit av. Det var en ryslig syn. Ett par artillerister sökte tränga sig igenom med sin kanon. En jägare höjde sin musköt och sköt en av dem genom huvudet. Jag såg en kyrassiärmajor draga sina båda pistoler ur hölstret och skjuta först sin häst och sedan sig själv. Vid sidan av vägen stod en man i blå vapenrock, som rasade och betedde sig som en galning. Ansiktet var nedsvärtat av krutrök, kläderna voro söndertrasade, den ena epåletten var borta, den andra hängde dinglande ned på bröstet. Först när jag var alldeles bredvid honom, igenkände jag marskalk Ney. Han röt åt de flyende trupperna, men rösten var knappast mänsklig längre. Därpå höjde han sin sabel
