228
stod gardets batteri av tolvpundingar uppställt på höjden med servisen på sin plats, men utan att skjuta. »Varför skjuter ni inte?» frågade jag översten i förbifarten. »Krutet är slut» — »Varför då inte retirera?» — »Vår närvaro här kan möjligen hejda fienden något. Vi måste skaffa kejsaren tid att fly.» — Sådana voro Frankrikes krigare.
I skydd av dessa tappre män kunde de övriga andas ut och retirerade sedan under mera sansade former. De hade nu vikit av från landsvägen, och så långt ögat nådde kunde jag i skymningen se de skingrade, förskrämda hopar, som tio timmar förut bildat den ståtligaste armé, som någonsin börjat en drabbning. Med mitt präktiga sto lyckades jag snart draga mig ur trängseln, och just som jag passerat Genappe, upphann jag kejsaren med återstoden av hans stab. Soult var ännu kvar hos honom, likaså Droot[1], Lobau och Bertrand jämte fem gardesjägare, vilkas hästar knappast förmådde röra sig. Mörkret föll på, och kejsarens avtärda ansikte såg blekt ut i skymningen, då han vände det mot mig.
»Vem är det där?» frågade han.
»Det är överste Gerard», svarade Soult.
»Har ni sett marskalk Grouchy?»
»Nej, Sire, preussarna voro emellan.»
»Betyder ingenting. Nu hjälper intet. Soult, jag vill vända om.»
- ↑ Med detta namn avses möjligen greve Drouet d'Erlon, marskalk av Frankrike och chef för en kår vid Waterloo. Övers. anm.
