230
och hur demoraliserade dessa än voro, hade vi dock intet att frukta av ett angrepp, utfört av endast nio man. Men när vi nu i den tidiga morgonstunden stodo runt omkring kejsarens vagn, märkte jag med oro, att ingen enda fransk soldat var synlig på den långa, vita landsvägen bakom oss. Vi hade lämnat armén bakom oss. Jag såg mig omkring för att undersöka vilka medel vi hade för att försvara oss. Gardesjägarnas hästar hade störtat, och endast en gammal sergeant i grå polisonger var kvar hos oss. Så var det Soult, Lobau och Bertrand. Men med all respekt för deras talanger hade jag, i händelse det möjligen skulle komma till ordentliga nappatag, hellre velat ha en enda stabssergeant vid Conflans’ husarer vid min sida än alla tre de där herrarna tillsammans. Återstodo så kejsaren själv, kusken och en kammartjänare, som slutit sig till oss i Charleroi — åtta personer inalles. Men bland dessa åtta personer voro endast två, jägaren och jag, stridbara soldater, som man kunde lita på, om vi komme i verklig knipa. En frysning överföll mig, då jag tänkte på hur gruvligt blottställda vi voro. I samma ögonblick såg jag upp och varseblev de nio preussiska kavalleristerna komma ridande över en kulle.
På ömse sidor om landsvägen sträckte sig vida, böljande slätter av gyllene åkerfält eller grönskande ängar, vattnade av Sambre. Söder om oss låg en höjdsträckning, och över denna gick vägen till Frankrike. På denna väg kom den lilla ryttarskaran ridande. Greve Stein hade följt sina instruktioner med
