stor omtanke: han hade ridit mycket långt söderut i förhållande till oss för att vara säker på att komma kejsaren i förväg. Nu kom han just från det håll, ditåt vi färdades och varifrån vi allra minst hade anledning vänta någon fiende. När jag såg den första skymten av dem, voro de ännu en halv mil ifrån oss.
»Sire!» ropade jag. »Preussarna!»
Alla hajade till och gjorde stora ögon. Det var kejsaren, som bröt tystnaden.
»Vem säger att det är preussare?»
»Det gör jag, Sire — jag, Etienne Gerard!»
Ledsamma nyheter gjorde alltid kejsaren ursinnig på den, som frambar dem. Han blev nu storm ovettig på mig med den där obehagligt kraxande korsikanska rösten, som lät höra sig endast när han förlorat självbehärskningen.
»Ni har då alltid varit en narr», skrek han. »Vad menar ni, dumbom, med att detta skulle vara preussare? Hur skulle preussare kunna komma från den franska sidan? Ni har förlorat det lilla vett, ni haft.»
Hans ord träffade mig som piskrapp — vi kände oss alltid inför kejsaren som en gammal hund inför sin herre. Jag ville inte disputera eller försvara mig. Vid första ögonkastet hade jag sett de båda vita strumporna på den främsta hästens framben och visste genast att greve Stein satt på hans rygg. De nio ryttarna gjorde halt ett ögonblick och synade oss noga. Nu satte de sporrarna i sina hästar och sprängde med ett triumferande rop ned för sluttningen.
