232
De förstodo att deras byte nu snart skulle vara i deras våld.
Vid denna snabba anryckning försvann varje tvivel. »Vid himlen, Sire, sannerligen är det inte preussare!» utbrast Soult. Lobau och Bertrand lupo omkring som skrämda höns. Sergeanten vid jägarna drog sin sabel under en skur av förbannelser. Kusken och kammartjänaren skreko och vredo sina händer. Napoleon stod, lugn och kall som is, med ena foten på vagnssteget. Och jag — åh, mina vänner, jag överträffade mig själv. Jag saknar ord för att göra rättvisa åt min hållning i detta mitt livs största ögonblick. Vilken köld och självbehärskning i förening med eldig iver, vilken klarhet i tankegång och snabbhet i handling! Han hade kallat mig dumbom och narr. Hur snar och hur ädel var icke min hämnd! När hans eget förstånd svek honom, var det Etienne Gerard, som tänkte för honom.
Att strida var orimligt, att fly löjligt. Kejsaren var korpultent och dödstrött. Han var, lindrigast sagt, ingen god ryttare. Hur skulle han kunna komma undan dessa män, som voro särskilt utplockade från en hel armé? Bland dem fanns Preussens främste ryttare. Men så var jag åter Frankrikes främste ryttare. Jag, men också endast jag, kunde tävla med dem. Kunde man få dem att följa mina spår i stället för kejsarens, så kunde allt ännu bli väl. Sådana voro de tankar, som så blixtsnabbt korsade min hjärna, att den första ingivelsen ögonblickligen följdes av ett avgörande beslut. I nästa ögonblick
