följdes beslutet av snabb och målmedveten handling. Jag rusade fram till kejsaren, som stod där förstenad med vagnen mellan sig och sina fiender. »Er rock, Sire! Er hatt!» ropade jag. Jag drog rocken av honom och ryckte hatten till mig. Aldrig hade han blivit så hårdhänt behandlad förr i hela sitt liv. I blinken hade jag fått plaggen på mig och skjutit in kejsaren i vagnen. I nästa ögonblick hade jag sprungit i sadeln på hans ryktbara vita arab och skiljt mig från gruppen på landsvägen.
Ni har redan gissat min plan; men ni må väl spörja hur jag kunde hoppas att med framgång spela kejsaren. Min figur var sådan ni ännu ser den, hans däremot var aldrig vacker, ty han var både kort och tjock. Men en mans längd kan inte så noga bedömas, när han sitter i sadeln, och för övrigt behövde man bara sitta framåtlutad och kutryggig på hästen, med en hållning som en mjölsäck. Jag bar nu den lilla trekantiga hatten och den vida, grå kappan med silverstjärnan, som voro väl kända för varje barn från den ena ändan av Europa till den andra. Och under mig hade jag kejsarens egen ryktbara, vita stridshäst. Ingenting fattades.
När jag skilde mig från de Övriga, voro preussarna redan mindre än tvåhundra alnar från oss. Jag gjorde en åtbörd av förskräckelse och förtvivlan med mina händer och satte över banken, som följde landsvägen. Mer behövdes inte. Preussarna gåvo till ett rop av triumf och rasande förbittring. Det lät som ett tjut av hungriga vargar, som vädra ett byte.
