234
Jag satte av i sporrsträck över ängarna och såg mig om under armen. Åh! det var ett ärofullt ögonblick, då jag såg åtta ryttare den ene efter den andre sätta över banken för att förfölja mig. Endast en stannade kvar bakom, och jag hörde rop och ljudet av en strid. Jag kom ihåg den gamle sergeanten vid jägarna och var säker på att nummer nio inte skulle störa oss vidare. Vägen låg öppen, och kejsaren kunde obehindrat fortsätta sin färd.
Men nu måste jag tänka på mig själv. Om jag bleve upphunnen, skulle preussarna, vid upptäckten att de blivit lurade på konfekten, antagligen göra processen kort med mig. Om det ginge på det viset — om jag förlorade livet — skulle jag dock sålt det till ett värdigt pris. Men jag hade vissa förhoppningar att kunna skaka dem ifrån mig. Hade jag haft att göra med vanliga ryttare på vanliga hästar, så hade det alls inte varit svårt, men härvidlag voro både hästar och ryttare av bästa stag. Det var ett stort djur jag red, men det var uttröttat efter den långa nattliga ritten, och kejsaren var en av dessa ryttare, som inte förstå att handskas varligt med en häst; han hade intet sinne för djuren och var hård i handen. Å andra sidan hade även Stein och hans män kommit långväga ifrån och ridit skarpt. Det vägde således ungefär jämnt mellan oss.
Min ingivelse hade varit så plötslig och blivit så snabbt omsatt i handling, att jag inte hunnit tänka på min egen säkerhet. Hade jag gjort detta från början, skulle jag naturligtvis ridit tillbaka samma
