236
och då trodde jag mig förlorad. Men han höll balansen och klättrade strax därpå upp för branten på andra sidan. Nu hörde jag bakom mig ett plaskande — det var den förste preussaren, som störtade sig i floden. Sambres bredd skilde oss åt.
Jag lät alldeles som Napoleon huvudet sjunka ned mellan axlarna under ritten och vågade inte se mig om av fruktan att mina mustascher skulle synas. Jag hade för resten slagit upp den grå kragen för att något dölja dem. Även om de först nu upptäckte sitt misstag, kunde de vända och hinna upp vagnen. Komme vi väl upp på landsvägen, kunde jag av hovslagen bedöma avståndet mellan oss, och det föreföll mig redan nu som om ljudet ökades i styrka, liksom om de långsamt vunne på mig. Vi redo nu uppför den steniga och krokiga väg, som ledde uppåt från vadet. Jag tittade mig försiktigt om under armen och fann att faran hotade från en ensam ryttare, som fått stort försprång framför sina kamrater. Det var en husar, en liten spinkig karl på en stor svart häst, som på grund av sin ringare vikt kommit i täten. Det är en hedersplats, men också — såsom han snart fick erfara — en farlig plats. Jag kände på pistolhölstret, men till min förskräckelse fanns där inga pistoler. I det ena låg en kikare, i det andra en hop papper. Min sabel hade jag lämnat kvar på Violette. Hade jag bara haft mina egna vapen och mitt get lilla sto, så kunde jag lekt med de där gökarna. Men alldeles obeväpnad var jag dock icke. Kejsarens egen sabel
