väggen var endast några alnar. Jag stod inför ett förtvivlat vågspel, men måste däran. Klapprandet av hästhovarna hördes allt närmre och närmre. Jag pressade araben fram mot svinstian. Han klarade framsidan utmärkt och kom ner med framfötterna på det innanför sovande svinet, men snavade och föll på knä. Jag slungades över den bakre muren och föll på händer och ansikte ned i en mjuk blomsterrabatt. Min häst befann sig på ena, jag själv på andra sidan om muren, och preussarna komma instörtande på gården. Men jag var i rappet på benen igen och hade över muren fått tag i den liggande hästens tyglar. Muren var uppförd av lösa stenar, och jag föste ner några stycken, så att det blev en öppning i övre kanten. Då jag drog i tygeln med uppmuntrande tillrop, reste sig det ädla djuret för att taga det nya hindret, och stod ett ögonblick därefter vid min sida; jag satte foten i stigbygeln.
Då jag satte mig i sadein, fick jag en idé, värdig en hjälte. Om preussarna togo vägen Över svinstian, kunde de endast komma en i sänder. Deras anfall skule då inte vara farligt, då de icke finge tid att hämta sig efter ett sådant hopp. Varför skulle jag inte invänta dem och döda den ene efter den andre, i den ordning de kommo över? Det var en härlig idé. De skulle få lära sig, att Etienne Gerard var ett farligt villebråd. Min hand trevade efter sabeln. Tänk er då, go‘ vänner, mina känslor, då jag får tag i en tom balja! Sabeln hade falit ut, när hästen snavade på det fördömda svinet. Hur ofta
