240
hänger inte vårt öde på de lumpnaste lapprisaker — å ena sidan ett svin, å den andra Etienne Gerard! Kunde jag hoppa över muren och få tag i sabeln?. Omöjligt! Preussarna voro redan inne på gården. Jag vände min arab och ämnade fortsätta min flykt.
Men ett ögonblick såg det verkligen ut som om jag råkat i en farligare fälla än förut. Jag befann mig i den till bondgården hörande trädgården med fruktträd i mitten och blomsterrabatter runt omkring. En hög mur omgav det hela. Emellertid förstod jag att det måste finnas någon ingång till gården, då man ju inte kunde vänta att varje besökande skulle hoppa över svinstian. Jag följde muren runt om. Som jag väntat råkade jag på en port; nyckeln satt i på insidan. Jag satt av, vred om nyckeln, öppnade och — på andra sidan satt en preussisk lansiär till häst på sex fots avstånd.
Vi stirrade ett ögonblick på varandra. Därpå drog jag igen porten och låste den. Ett brakande och ett skrik hördes från den andra ändan av trädgården. Jag förstod genast, att en av mina fiender råkat illa ut vid försöket att bana sig väg genom svinstian. Hur skulle jag någonsin komma ut ur denna återvändsgränd? Det var tydligt att några av sällskapet galopperat omkring, under det andra följt efter mig hack i häl. Hade jag haft min sabel kunde jag kört undan lansiären vid porten, men att nu begiva mig ut vore att bliva slaktad. Stannade jag åter där jag var, skulle några av dom till fots taga sig fram över svinstian, och hur skulle det då gå
