för mig? Jag måste handla snabbt, eljest vore jag förlorad. Men det är vid sådana kritiska tillfällen jag är som allra mest förslagen och snar till handling. Alltjämt med hästen vid tygeln sprang jag ett hundratal alnar längs muren bort från det ställe, där lansiären höll vakt. Där stannade jag och lyckades med någon ansträngning vräka ner några av de lösa stenarna från muren. I samma ögonblick rusade jag tillbaka till porten. Som jag väntat, trodde han att jag höll på att göra en öppning i muren därborta, och jag hörde klampandet av hästens hovar, när han skumpade i väg för att avskära mig reträtten. Då jag kom till porten, såg jag mig om och varseblev en ryttare i grön kappa, vilken jag genast kände igen som greve Stein, klara svinstian och därefter i ursinnig fart med ett triumferande utrop galoppera genom trädgården. »Giv er, ers majestät, giv er! Jag erbjuder er pardon!» Jag slank ut genom porten, men hade inte tid att låsa den. Stein var mig alldeles i hälarna, och lansiären hade redan vänt om. Jag hoppade upp på min arabiske springare och susade i väg med en öppen sträcka grön äng framför mig. Stein måste stiga av och öppna porten, leda hästen igenom och åter sitta upp, innan han kunde återupptaga förföljandet. Jag var mera rädd för honom än för lansiären, vars häst var av oädel ras och dessutom trött. Jag red en hel mil i sträckt galopp, innan jag vågade se mig om, och då befann sig Stein på ett musköthålls avstånd, lansiären var dubbelt så långt borta, och endast tre av de övriga voro inom
16 Napoleons officer
