242
synhåll. Mina nio preussare hade visserligen gått ned till ett mera hanterligt antal, men redan en var för mycket för en obeväpnad man.
Det hade överraskat mig, att jag under den långa jakten inte sett några flyktingar från armén, men jag förstod, att jag var ett ansenligt stycke väster om deras reträttväg, och att jag måste snedda åt öster om jag ville stöta på dem. Om jag icke gjorde det, var det sannolikt, att mina förföljare, även om de själva inte hunne ifatt mig, dock skul:le kunna hålla mig i sikte, tills jag blev avskuren av några av deras norr ifrån kommande kamrater. Då jag vände blicken mot öster såg jag långt borta spridda moln av damm, som sträckte sig miltals över landet. Där gick säkerligen stora stråkvägen, på vilken vår olyckliga armé flydde. Men snart fick jag bevis för att några av våra efterliggare kommit in på sidovägar, ty plötsligen stötte jag på en häst, som gick och betade i utkanten av ett fält, och bredvid honom med ryggen mot dikeskanten låg hans herre, en fransk kyrassiär, illa sårad och synbarligen nära att dö. Jag hoppade av, tog hans långa, tunga sabel och red vidare. Aldrig glömmer jag uttrycket i den stackars mannens ansikte, då han såg på mig med slocknande ögon. Det var en gammal soldat med grå mustascher, en av dessa riktiga fanatiker; för honom tedde sig den oväntade anblicken. av hans kejsare som en uppenbarelse från höjden. Överraskning, kärlek, stolthet — alla dessa känslor avspeglade sig i hans bleka drag. Han sade något —
