jag fruktar att det var hans sista ord — men jag hade inte tid att lyssna, utan galopperade vidare.
Hela tiden hade jag nu ridit över ängsmark, som i denna trakt var genomskuren av breda diken. Somliga av dessa kunde näppeligen vara mindre än fjorton à femton fot breda, och för var gång det gällde att taga ett sådant hade jag hjärtat i halsgropen, ty hade hästen råkat slinta och falla, så hade detta varit min undergång. Men vem som nu valt hästar åt kejsaren, så hade han gjort sin sak väl. Utom då min fåle vägrade vid stranden av Sambre, svek han mig aldrig. Han klarade allt i ett språng, Och ändå kunde jag inte skaka av mig dessa fördömda preussare. För vart dike jag lämnade bakom mig såg jag mig om med nytt hopp, men blott för att se Stein på sin kastanjebruna häst med de vita strumporna sätta över det lika lätt som jag själv. Han var min fiende, men jag respekterade honom för hans hållning vid detta tillfälle.
Gång efter annan mätte jag med ögonen det avstånd, som skilde honom från närmast följande ryttare. Jag funderade på att vända och stöta ned honom, som jag gjort med husaren, innan någon av kamraterna kunde komma honom till hjälp. Men de övriga hade slutit sig ihop och voro inte långt borta. Jag tänkte för resten som så, att Stein sannolikt var lika skicklig fäktare som ryttare, och att det därför kunde taga någon tid att få bukt med honom. I sådant fall skulle de andra komma till hans hjälp, och då
