244
hade jag varit förlorad. Det var på det hela taget klokare att fortsätta flykten.
En väg med popplar på ömse sidor sträckte sig tvärs över slätten från öster till väster. Den skulle föra mig mot det långsträckta dammoln, som markerade det franska återtåget. Jag vek därför av och galopperade ditåt. Bäst jag red, fick jag se ett enstaka hus framför mig på höger hand med en stor lövruska över dörren för att utmärka dess egenskap av värdshus. Utanför stodo några bönder, som emellertid föga bekymrade mig. Vad som oroade mig mer var att jag fick se skymten av en röd rock, vilket visade, att det fanns engelsmän i närheten! Att vända eller stanna gick emellertid inte för sig: jag hade således ingenting annat att göra än att galoppera vidare och stå mitt kast. Inga trupper syntes till. Dessa män måste alltså vara efterliggare eller marodörer av vilka jag ingenting hade att befara. Då jag närmade mig såg jag ett par sådana sitta på en bänk och dricka utanför värdshuset. Jag såg dem resa sig vacklande — båda voro synbarligen mycket druckna. Den ene raglade fram och ställde sig mitt på vägen. »Nej, se Boney! sannerligen är det inte Boney!» tjöt han. Han rusade mot mig men framsträckta händer för att hugga tag i mig, men till sin lycka snubblade han med sina ostadiga ben och föll pladask på vägen. Den andre var farligare. Han hade under tiden sprungit in i värdshuset, och just som jag passerade förbi, kom han utrusande med sin musköt i handen. Han intog knästående
