ställning och jag lutade mig framåt över hästens nacke. Ett enstaka skott, avfyrat av en preussare eller österrikare är en struntsak, men engelsmännen voro vid denna tid Europas bästa skyttar, och den fyllbulten föreföll vara stadig nog på handen, när han stödde geväret mot axeln. Jag hörde smällen, och hästen gjorde ett krampaktigt språng, som skulle kastat mången ryttare ur sadeln. Ett ögonblick trodde jag, att han var dödad, men när jag vände mig om i sadeln såg jag en ström av blod rinna ned för hans länd. Jag tittade mig om och såg att det odjuret till engelsman bitit av spetsen på en ny patron och höll på att stöta in den i musköten, men innan han lagt fängkrut på voro vi utom skotthåll. Dessa gynnare voro emellertid infanterister och kunde inte ansluta sig til jakten, men jag hörde dem hojta och uppgiva jaktrop som om jag varit en räv. Bönderna ropade också och sprungo över fälten, svängande sina käppar. Från alla håll hörde jag skrik, och vart jag såg kunde jag skönja förföljare, som kommo springande under hotfulla åtbörder. Att tänka sig den store kejsaren såsom föremål för en dylik hetsjakt! Jag önskade att jag haft de bovarna inom räckhåll för min sabel.
Men nu kände jag, att denna kapplöpning närmade sig sitt slut. Jag hade gjort allt vad man rimligtvis kunde begära av en människa — somliga torde säga mera — men slutligen kommit därhän, att jag icke längre såg någon möjlighet till räddning.
