uppsyn — stodo i en halvcirkel vid dörren och bland dem, med ansiktet mot estraden, en ung man i det lätta infanteriets uniform. Då han vände på huvudet, kände jag igen honom. Det var kapten Auret vid sjunde regementet, en ung bask, med vilken jag druckit månget glas under vintern. Han var dödsblek, stackars karl, men visade manlig fattning mitt bland de lönnmördare, som omgåvo honom. Aldrig skall jag förgäta den glimt av hopp, som lyste i hans mörka ögon, när han såg en kamrat komma instörtande i rummet, eller den blick av förtvivlan, som följde då han förstod att jag icke kom för att ändra utan för att dela hans öde.
Ni kan tänka er hur häpna dessa människor blevo, när jag störtade in bland dem. Mina förföljare hade trängt sig in bakom mig och spärrade dörröppningen, så att all tanke på flykt var utesluten. Det är i sådana ögonblick min natur hävdar sin överlägsenhet. Med värdighet närmade jag mig domstolen. Min rock var sönderriven, mitt hår i oordning, mitt huvud blödde, men det var detta något i mina ögon och min hållning, som kom dem att förstå, att det icke var någon dussinmänniska de hade framför, sig. Icke en hand lyftes för att hejda mig. Jag stannade framför en imponerande gammal man, vars långa grå skägg och härskarlater läto mig ana, att han på grund av både ålder och anseende var den ledande personligheten.
»Min herre», sade jag, »ni vill kanske meddela mig, varför jag blivit med våld fängslad och förd
