246
Mina förföljares hästar voro utpumpade, men min egen var både utpumpad och sårad. Han led stor blodförlust, och vi lämnade en röd strimma efter oss på den vita dammiga vägen. Redan slappnade han mer och mer i loppet, och förr eller senare måste han stupa under mig. Jag såg mig om och där voro de fem oundvikliga preussarna — Stein omkring hundra alnar framför de övriga, så en lansiär och därpå de tre övriga tillsammans. Stein hade dragit sin sabel och hötte åt mig. För min del var jag besluten att inte giva mig. Jag ville pröva hur många av dessa preussare jag kunde taga med mig in i den andra världen. I detta sublima ögonblick trädde mitt livs alla stordåd fram för min inre syn, och jag hade en känsla av, att denna min sista hjältebragd verkligen bildade en värdig avslutning på ett sådant levnadslopp. Min död skulle bliva ett fruktansvärt slag för dem, som älskade mig, för mina husarer och för andra som inte skola namngivas. Men för allas dessa hjältar voro min ära och mitt rykte dyrbara, och jag kände att deras sorg skulle paras med stolthet, när de erforo hur jag red och stred denna min sista levnadsdag. Jag stålsatte mig därför mot allt känslopjunk, och som min arab haltade mer och mer på sitt sårade ben, drog jag den väldiga sabeln, jag tagit från kyrassiären och beredde mig med sammanbitna tänder för min sista strid. Jag skulle just draga in tyglarna, ty jag fruktade, att ett längre dröjsmål skulle tvinga mig att slåss till fots med fem ryttare. I detta ögonblick
