248
till marken under mig, och själv slungades jag mot gårdens knaggliga stenläggning, varefter jag inte minnes något mera.
Sådant, mina vänner var det sista och mest ryktbara av mina hjältedåd. Berättelsen därom genljöd över hela Europa och har gjort Etienne Gerards namn berömt i historien. Alla mina ansträngningar kunde, tyvärr, endast med några veckor förlänga kejsarens frihet, då han ju, som bekant, gav sig åt engelsmännen den 15 juli. Men det var då inte mitt fel att han inte mäktade samla de styrkor, som ännu väntade i Frankrike för hans räkning, och utkämpa ett nytt Waterloo med lyckligare utgång. Hade andra varit lika lojala som jag, skulle världen haft ett annat utseende, kejsaren hade fått behålla sin tron, och en officer med mina förutsättningar hade inte blivit tvungen att tillbringa sitt liv med att plantera, kål och förnöta sin ålderdom med att tala om historier i en kafélokal. Ni vill veta något om Steins och de övriga preussiska kavalleristernas öde! Om de tre som jag förlorade ur sikte under vägen vet jag ingenting. En dödade jag som ni minns. Tre av de fem återstående dödades av mina husarer, som i början alltjämt voro i den tron, att det var kejsaren själv, de försvarade. Stein tillfångatogs, lindrigt sårad, likaså en av ulanerna. De fingo inte veta sanningen, ty vi ansågo bäst, att antingen alls inga, eller också falska nyheter angående kejsarens vistelseort spriddes bland allmänheten. Greve Stein trodde alltså tillsvidare, att endast få alnar skilt honom från ett
