VIII.
BRIGADGENERALENS SISTA ÄVENTYR
Jag kommer inte vidare att tala om några historier för er, mina kära vänner. Det har ju påståtts, att människan liknar haren, som löper i cirkel och kommer tillbaka till utgångspunkten för att dö där. Gascogne har utövat en stark dragningskraft på mig under den sista tiden. Jag ser den blå Garonne, som slingrar sig mellan vingårdarna, och havet med sin mera djupblå färgton, mot vilket dess vattenmassa brusar fram. Jag ser också den gamla staden och den skog av master, som sträcker sig utmed den långa stenkajen. Mitt hjärta längtar efter fläktar av hembygdens luft och den varma glöden av dess sol. Här i Paris har jag mina vänner, min sysselsättning och mina nöjen. Där borta åter vila alla, som känt mig i sina gravar. Men icke desto mindre förefaller det mig alltid som om sydvästvinden, som slår mot mina fönster, vore barndomshemmets kraftiga stämma, som lockar barnet åter till det moderssköte, i vilket jag snart är färdig att
