sjunka ner. Jag har spelat min roll på min tid. Nu är tiden förliden. Jag bör alltså göra min sortie. Nej, mina vänner, ni får inte se ledsna ut, ty vad kan vara lyckligare än ett i ära fulländat levnadslopp, smyckat av vänskap och kärlek? Och det är icke också en högtidlig känsla, med vilken en människa nalkas slutet av den långa vägen och ser hur den kröker av mot det okända. Men kejsaren och alla hans marskalkar ha ridit runt det mörka hörnet och in i landet hinsides graven. Mina husarer likaså — det är inte femtio, som inte vänta mig där. Jag måste gå. Men denna sista afton vill jag tala om för er något, som är förmer än en historia — det är en stor historisk hemlighet. Mina läppar hava varit förseglade, mon jag ser intet skäl varför jag inte skulle lämna efter mig en berättelse om detta märkliga äventyr, som eljest förblir alldeles okänt, då jag ensam av det nu levande släktet äger någon kännedom om dithörande sakförhållanden.
Jag ber er följa mig tillbaka till år 1821. Vid den tiden hade vår store kejsare varit borta från oss i sex år, och endast då och då hade en viskning nått över havet hit, som visade att han ännu var vid liv. Ni kan inte tänka er vilken tryckande börda den tanken var för deras hjärtan, som älskade honom, att hans väldiga ande försmäktade därborta i fångenskapen på den ensliga ön. Från det vi slogo upp ögonen, tills vi slöto dem i sömnen behärskades vi städse av denna tanke och kände det som en personlig skymf, att han, vår herre och mästare, på detta sätt för-
