252
ödmjukades, utan att vi voro i stånd att hjälpa honom. Det fanns många som med den största beredvillighet skulle givit återstoden av sitt liv, om detta kunde berett honom någon liten lindring, men allt vad vi kunde göra var att sitta på vårt kafé och brumma och stirra på kartan för att räkna ut hur många mil av havet som skilde oss från honom. Det såg ut som hade vi inte varit mera urståndsatta att hjälpa honom, om han bott i månen. Men det kom sig därav, att vi alla voro lantsoldater och intet förstodo oss på sjön.
Naturligtvis hade vi också våra egna små bekymmer, som förbittrade oss lika väl som oförätterna mot vår kejsare. Många av oss hade innehaft en hög rangställning och skulle återfå denna, om kejsaren komme till makten igen. Vi hade icke kunnat förmå oss att tjäna under bourbonernas vita fana, eller gå en ed, som kunde vända våra vapen mot den man, som vi älskade. Så stodo vi då utan arbete och utan penningar. Vad kunde vi göra annat än sluta oss samman och prata och brumma, varvid de som voro stadda vid kassa betalade räkningen, och de. som ingenting hade blevo bjudna på kalaset? En och annan gång kunde vi, om lyckan var god, ställa till ett litet gurgel med någon till garde du corps hörande, och om vi då lämnade honom liggande på rygg i Boulogneskogen, tyckte vi oss ha slagit ännu ett slag för Napolcon. Så småningom kommo de under fund med var vi hade våra stamlokaler och undveko dem som getingbon.
