254
gråsprängda polisonger av sjömanssnitt. Örringar av guld och riklig tatuering på händer och armar sade oss också att vi hade att göra med en sjöofficer, redan innan han presenterade sig för oss såsom kapten Fourneau vid den kejserliga marinen. Han med förde rekommendationsbrev till ett par bland oss, och det var intet tvivel att han var vår sak hängiven. Han tillvann sig också vår respekt, ty han var lika krigserfaren som någon av oss, och brännskadorna i sitt ansikte hade han fått, då han under bataljen på Nilen ståndaktigt kvarblivit på sin post, tills fartyget sprängdes i luften under honom. Emellertid talade han inte mycket om sig själv, utan satt helt tyst i ett hörn av kaféet, fixerande oss med sina utomordentligt skarpa ögon, under det han med spänd uppmärksamhet följde samtalets gång.
En afton, då jag lämnade kaféet, följde mig kapten Fourneau, tog mig under armen och förde mig utan ett ord ett stycke framåt, tills vi uppnådde hans bostad, »Jag skulle vilja prata en stund med er», sade han; vi gingo uppför en trappa, och han bad mig stiga in i hans rum, Där tände han en lampa och räckte mig ett papper, som han tagit fram ur ett kuvär i sitt skrivbord. Det var daterat några månader förut i Schönbrunn vid Wien. »Kapton Fourneau handlar i kejsar Napoleons intresse. De som älska kejsaren böra lyda honom utan att göra några frågor. — Marie Louise». — Så stod det att läsa. Jag kände väl kejsarinnans namnteckning och kunde inte tvivla på dess äkthet.
