22
till denna plats. Jag är en hederlig soldat, likasom också denne gentleman, och jag fordrar att ni ögonblickligen försätter oss båda i frihet.»
Det rådde en hemsk tystnad efter denna min vädjan. Det är inte trevligt att hava tolv maskerade ansikten vända mot sig och se tolv par hämndlystna italienares ögon, förgrymmade och med spänd uppmärksamhet, riktade mot sitt ansikte. Men jag uppträdde som en god soldat ägnar och anstår och kunde icke undgå att tänka på huru jag hedrade Conflans’ husarer genom min värdiga hållning. Jag tror inte, att någon kunnat föra sig bättre under så svåra omständigheter. Jag blickade med oförfärad uppsyn från den ene till den andre av lönnmördarna och väntade på svar.
Det var gråskägget, som slutligen bröt tystnaden.
»Vem är denne man?» frågade han.
»Hans namn är Gerard», svarade den lille hovmästaren vid dörren.
»Överste Gerard», sade jag. »Jag vill inte bedraga er. Jag är Etienne Gerard, den överste Gerard, som fem gånger omnämnts i depescherna och anmälts till erhållande av hedersvärja. Jag är adjutant hos general Suchet, och jag fordrar mitt och min vapenbroders ögonblickliga frigivande.»
Samma förfärliga tystnad lade sig över församlingen, och samma tolv par obarmhärtiga ögon riktades mot mitt ansikte.
Återigen var det gråskägget, som började tala.
