258
gör denna resa med oss, Det här är Gustav Kerouan, min proviantmästare från Bretagne», tillade han vänd till mig, »och ni kan tryggt lita på honom.»
Denne man med sin bistra uppsyn och sin stränga blick såg mig alltför krigisk ut för sin fredliga befattning. Jag sade emellertid intet, men ni gissar nog rätt, att jag höll ögonen öppna. En hyttplats hade ordnats för min räkning närmast kajutan och kunde förefallit komfortabel nog, om den inte stuckit av så skarpt mot den utomordentliga lyx, som kännetecknade Fourneaus kajuta. Han måtte vara en person med utpräglad smak för lyx, ty hans rum var nyinrett med sammet och silver på ett sätt, som bättre anstått en förnäm persons lustjakt än ett litet västafrikanskt handelsfartyg. Så tänkte åtminstone styrmannen, herr Burns, som inte kunde dölja sitt löje och sin ringaktning, då han såg åt det hållet. Denna gynnare, en storvuxen, kraftig, rödhårig engelsman hade den andra hytten brevid kajutan. En andre styrman, vid namn Furner, logerade midskepps, och besättningen utgjordes av nio man och en gosse. Tre av dem voro, enligt vad herr Burns meddelade mig, liksom jag, från öarna i Kanalen, Denne Burns, förste styrmannen, var mycket nyfiken att få veta varför jag följde med.
»Jag reser för nöjes skull», sade jag.
Han stirrade förundrad på mig.
»Har ni varit på Afrikas västkust förut?» frågade han.
