24
sökte jag noga den cell, i vilken jag blivit insatt. Jag förstod av vad jag hört att jag snart skulle lämna den igen för att framträda inför domsto!en, men det är inte min natur att åsidosätta de möjligheter, som erbjudas.
Stengolvet i cellen var så fuktigt och väggarna några fot högt upp så klibbiga och mögliga, att de tydligtvis befunno sig under vattnets nivå. En enstaka sned lucka högt uppe nära taket var den enda öppningen för ljus och luft. Genom den såg jag en klar stjärna lysa ned på mig, och den synen fyllde mig med, tröst och hopp. Jag har aldrig varit religiös, ehuruväl jag alltid haft en viss respekt för dem, som äro det, men jag kommer ihåg från denna natt, att stjärnan, som sken ned i cellen, föreföll mig som ett allseende öga, som var fästat på mig, och jag erfor samma känsla av trygghet som en ung och förskräckt rekryt måste erfara i striden, då han ser sin överstes lugna blick vila på sig.
Väggarna i mitt fängelse voro på tre sidor av sten, men den fjärde av trä, och jag kunde se att den nyligen blivit ditsatt. Tydligtvis hade en mellanvägg uppförts för att dela en enskild större cell i två mindre. De gamla väggarna, det lilla fönstret eller den massiva dörren erbjödo mig intet hopp. Det var endast den sidan, där träväggen fanns, som lämnade någon möjlighet till undersökning. Mitt förstånd sade mig att om jag trängde mig igenom där — vilket icke föreföll alltför svårt — skulle jag
