Sida:Napoleons officer 1919.djvu/29

Den här sidan har korrekturlästs
25

endast finna mig i en annan cell, lika motståndskraftig som den, i vilken jag nu befann mig. Men jag ville hellre göra något än intet och riktade därför hela min uppmärksamhet och all min energi på träväggen. Två plankor voro vårdslöst hopfogade och så lösa att jag var säker om att kunna lätt skilja dem åt. Jag sökte efter något verktyg och fann ett sådant i benet till en liten säng, som stod i hörnet. Jag tryckte dess ena ända in i springan mellan plankorna och höll just på att bända upp dem, då ljudet av hastiga fotsteg föranledde mig att göra ett uppehåll och lyssna.

Jag önskar jag kunde glömma vad jag hörde. Jag har sett många hundra män dö i striden och själv dödat flera än jag bryr mig om att tänka på, men allt detta var ju ärlig kamp och en krigares plikt. Något helt annat var det att lyssna på ett mord i detta lönnmördarnäste. De höllo på att skuffa fram någon genom korridoren, någon som gjorde motstånd och klamrade sig fast vid min dörr, när han passerade förbi. De måste hava tagit in honom i den tredje cellen, den som låg längst bort från min. »Hjälp! Hjälp!» ropade rösten återigen och därefter »Gerard! överste Gerard!» Det var min stackars kapten vid infanteriet, som de höllo på att döda. »Mördare! Mördare!» Jag skrek och sparkade mot min dörr, men nu hörde jag honom uppgiva ännu ett rop och därefter blev allt tyst. En minut senare hörde jag ett tungt plumsande, och jag förstod, att intet mänskligt öga vidare skulle se Auret. Han