26
hade gått samma väg som så många hundra andra, vilka saknades vid sina regementens namnupprop under denna vinter i Venedig.
Fotstegen hördes ånyo i korridoren, och jag trodde, att det nu gällde mig. I stället öppnade de dörren till den cell, som låg närmast min och togo ut någon därifrån. Jag hörde stegen dö bort uppför trappan. Ögonblickligen återtog jag mitt arbete på plankorna, och inom några få minuter hade jag lösgjort dem så, att jag efter behag kunde taga bort dem och sätta dit dem igen. Då jag passerade igenom öppningen kom jag in i den andra cellen, vilken, såsom jag väntat, utgjorde den andra hälften av den, i vilken jag blivit instängd. Jag var inte närmare räddningen än förut, ty där fanns inte ytterligare en trävägg, som jag kunde bryta mig igenom, och dörren var låst utifrån. Intet spår förrådde vem min olyckskamrat var. I det jag täppte till öppningen bakom mig med de båda lösa plankorna, återvände jag till min egen cell och inväntade där med allt det mod, varav jag var mäktig, den kallelse, som sannolikt skulle bli min själaringning.
Det skulle dröja rätt länge, men slutligen hörde jag åter ljudet av steg i korridoren, och jag stålsatte mig för att lyssna på utförandet av något nytt förhatligt bovstreck och på det olyckliga offrets skri. Emellertid inträffade ingenting sådant, utan fången insattes i cellen utan användning av våld. Jag hade inte tid att titta genom springan, som förmedlade förbindelsen med den andra cellen, ty i nästa ögon-
