blick kastades dörren upp, och min kanalje till gondoliär inträdde jämte de andra lönnmördarna i cellen.
»Kom, fransman», sade han. Han höll sin blodfläckade kniv i sin stora håriga hand, och jag läste i hans grymma ögon, att han endast väntade på någon förevändning att stöta den i hjärtat på mig. Motstånd var gagnlöst. Jag följde med utan ett ord. Jag fördes upp för stentrappan och tillbaka till det praktfulla rum, där jag lämnat den hemliga domstolen. Jag infördes, men till min överraskning var det icke på mig deras uppmärksamhet var fästad. Det var en ur deras egen krets, en reslig, mörkhyad ung man, som stod inför dem och förde sin talan i låg, allvarlig ton. Hans röst skalv av oro, han gestikulerade med sina händer eller vred dem under förtvivlade böner. »I kunnen icke göra det! I kunnen det icke!» ropade han. »Jag besvär domstolen att ånyo taga detta beslut under övervägande.»
»Stig åt sidan, broder», sade den gamle mannen, som förde ordet. »Målet är avgjort, och en annan avvaktar sin dom.»
»För himlens skull varen barmhärtiga!» ropade den unge mannen.
»Vi hava redan varit barmhärtiga», svarade den andre. »Döden hade varit ett milt straff för ett sådant brott. Tig och låt rättvisan hava sin gång.»
Jag såg den unge mannen full av grämelse och förtvivlan kasta sig i sin stol. Jag hade emellertid inte tillfälle att fundera över vad det kunde vara som så upprörde honom, ty hans elva kolleger hade redan
