28
fästat sina stränga blickar på mig. Min ödestimma hade kommit.
»Ni är överste Gerard?» frågade den fruktansvärde gamle.
»Jag är så.»
»Adjutant hos den rövare, som kallar sig general Suchet och som i sin tur representerar den ärkerövaren Bonaparte?»
Jag hade på läpparna att säga honom, att han var en lögnare, men att tala har sin tid och att tiga har sin.
»Jag är en ärlig soldat», sade jag. »Jag har följt mina order och gjort min plikt.»
Blodet strömmade till den gamles ansikte, och hans ögon flammade bakom masken
»Ni är tjuvar och mördare allesammans», skrek han. »Vad har ni här att göra? Ni är fransmän. Varför håller ni er inte i Frankrike? Ha’ vi bett er komma till Venedig? Med vad rätt äro ni här? Var äro våra målningar? Var äro St. Markuskyrkans hästar? Vad äro ni för ena, efter ni rövar bort dessa skatter, som våra fäder under så många århundraden hopsamlat. Vi voro en stor stad, medan Frankrike ännu var en ödemark. Ni druckna, bullersamma, okunniga soldater har förstört helgons och hjältars verk. Vad har ni att svara på detta?»
Han var i sanning förfärlig, den gamle, mannen. Han ristade sitt vita skägg i raseri och han likasom skällde fram de små korta meningarna som en arg hund. Jag kunde gott talat om för honom, att hans
