står invid en. Han drog mig med sig ut och ned för trappan och tillbaka till cellen.
Min första tanke var att sätta mig i förbindelse med min granne i olyckan. Jag väntade, tills stegen dött bort och förde därpå försiktigt de två plankorna åt var sin sida och kikade genom springan. Ljusskenet var mycket matt, så matt, att jag nätt och jämnt kunde urskilja en figur, som låg hopkrupen i hörnet. Jag kunde höra den låga viskningen av en röst vilken bad såsom den ber som är i en dödlig ångest. Det måtte emellertid knarrat i plankorna. Jag hörde ett högt utrop av överraskning.
»Mod, min vän, mod!» ropade jag. »Allt är icke förlorat. Håll modet uppe, ty Etienne Gerard är vid er sida.»
»Etienne!» Det var en kvinnas röst — en röst som alltid ljöd som musik i mina öron. Jag sprang genom öppningen och slog mina armar omkring henne. »Lucia! Lucia!» ropade jag.
Det blev »Etienne!» och »Lucia!» under några minuter, ty man håller inte tal i sådana ögonblick som detta. Det var hon som först återvann fattningen.
»O, Etienne, de vilja döda dig. Hur föll du i deras händer?»
»Jag gjorde som du bad mig i ditt brev.»
»Jag har inte skrivit något brev.»
»De listiga rackarna! Än du då?»
»Jag kom också med anledning av ditt brev.»
»Lucia, jag har inte skrivit något brev.»
»De ha’ fångat oss med samma lockbete.»
