32
»Jag bekymrar mig inte om mitt öde, Lucia. Dessutom är det ingen överhängande fara för mig. De hava helt enkelt fört mig tillbaka till min cell.»
»O, Etienne, de skola döda dig. Lorenzo är där.»
»Det gamla gråskägget?»
»Nej, nej, en ung, mörklagd man. Han älskade mig, och jag trodde, att jag älskade honom ända till dess — till dess jag lärde förstå vad kärlek är, Etienne. Han kommer aldrig att förlåta mig. Han har ett hjärta av sten.»
»Låt dem göra vad de vilja. De kunna dock icke beröva mig det förflutna, Lucia. Men du själv — vad ämna de göra med dig?»
»Det är ingenting farligt, Etienne. Endast ett ögonblicks smärta och så är allt över. De mena det är ett vanärande märke, älskade, men jag vill bära det som en ärekrona, då jag fått det för din skull.»
Hennes ord kom mitt blod att stelna av fasa. Min fara var en obetydlighet i jämförelse med den skräckinjagande skugga, som smög sig över min själ.
»Lucia! Lucia!» ropade jag. »För himlens skull, tala om för mig vad dessa slaktare ämna göra! Säg det, Lucia! Säg det!»
»Jag vill inte tala om det för dig, Etienne, ty det skulle smärta dig mycket mer än mig… Välan då, välan, jag vill tala om det för att du inte skall vara rädd, att det är något värre, Presidenten har befallt, att mitt ena öra skall skäras av, så att jag blir brännmärkt för alltid, emedan jag älskat en fransman.»
