Hennes öra! Det rara lilla örat, som jag kysst så ofta. Jag tog med min hand på båda de små sammetslena musslorna för att förvissa mig, att detta helgerån icke ännu blivit begånget. Endast över min döda kropp skulle de komma åt dem. Jag svor henne det mellan mina hopbitna tänder.
»Du får inte vara orolig, Etienne. Och ändå är jag i alla fall glad, att du är det.»
»De skola inte få göra dig något ont — de uslingarna.»
»Jag hoppas ännu, Etienne. Lorenze är där. Han teg då domen avkunnades, men han har nog bett för mig, sedan jag gått.»
»Han gjorde så — jag hörde det.»
»Då har han nog lyckats mildra deras vrede.»
Jag visste, att så icke var fallet, men hur skulle jag kunna förmå mig att säga henne detta? Jag kunde emellertid lika gärna ha gjort det, ty med kvinnans livliga uppfattning tolkade hon min tystnad riktigt.
»De ville icke lyssna på hans bön. Du behöver inte vara rädd att tala om det för mig, älskling, ty du skall finna mig värdig en sådan soldats kärlek. Var Lorenzo nu?»
»Han lämnade rummet.»
»Då har han nog lämnat huset också.»
»Han har lämnat mig åt mitt öde. Etienne, Etienne, de komma!»
Jag hörde nu dessa ödesdigra steg och skramlandet av nycklar på avstånd. I vilken avsikt kommo de
3 Napoleons officer
