34
nu, då det icke fanns några fler fångar att släpa inför domstolen? Det kunde inte vara för något annat än för att sätta domen över min älskling i verket. Jag stod mellan henne och dörren med ett lejons styrka i mina lemmar. Förr skulle jag riva ner huset än de skulle få röra henne.
»Gå, Etienne, gå!» ropade hon. »De mörda dig, Etienne! Mitt liv är åtminstone inte i fara. I din kärleks namn, Etienne, ber jag dig, gå! Det är ju ingenting. Jag skall inte jämra mig. Du skall inte ens märka, när det sker.»
Hon brottades med mig, den ljuva varelsen, och sköt mig med milt våld till öppningen mellan cellarna. Men nu fick jag plötsligt en idé.
»Vi kunna ännu räddas», viskade jag. »Gör genast utan invändning som jag säger. Gå in i min cell. Fort!»
Jag sköt henne in genom öppningen och hjälpte henne att få plankorna på sin plats. Jag hade behållit hennes kappa, slog den omkring mig och kröp ihop i den mörkaste vrån av cellen. Där låg jag, när dörren öppnades och några män inträdde. Jag hade räknat på, att de icke skulle ha’ någon lykta, då de icke förut haft någon sådan. För dem såg jag blott ut som en mörk massa i hörnet.
»Hit med ljus!» sade en av dem.
»Nej, nej, för hin!» skeek en rå stämma, som jag igenkände såsom den slusken Matteos. »Det här jobbet tycker jag alls inte om, och ju mindre jag ser av
