eländet, desto bättre. Jag känner mig ledsen, signorina, men domstolens befallning måste åtlydas.»
Min första ingivelse var att springa upp och rusa mitt igenom dem ut genom dörren. Men hur hade det då gått med Lucia? Förutsatt att det lyckades mig att komma undan, skulle hon vara i deras våld, tills jag hunne komma tillbaka med hjälp, ty ensam kunde jag inte hoppas rädda henne. Alit detta korsade min hjärna som en blixt, och jag insåg, att det enda jag hade att göra var att ligga orörlig, taga saken kallt och se tiden an. Nu trevade den gynnarens grova hand i mina lockar — dessa lockar som eljes endast smekts av kvinnohänder. I nästa ögonblick grep han tag i mitt öra, och jag genomilades av en smärta som om jag blivit bränd med ett glödhett järn. Jag bet ihop tänderna för att undertrycka ett skri och kände hur det varma blodet rann nedåt nacken och ryggen.
»Se så, Gud vare lov, nu är det gjort», sade karlen och gav mig en vänlig klapp på huvudet. »Ni är verkligen en duktig flicka, signorina, det betyget kan jag giva er, och jag ville bara tillönska er en bättre smak än att älska en fransman. Skjut skulden på honom och inte på mig för vad jag måst göra.»
Vad kunde jag göra annat än ligga stilla och skära tänderna av raseri över min hjälplöshet? Men samtidigt lindrades mina plågor och min harm vid tanken på att jag fått lida för den kvinna jag älskade. Det är ju männens vana att säga till damerna, att de skulle villigt underkasta sig något lidande för deras
