36
skull, men det var mitt privilegium att visa, att jag icke sagt mera än jag ville stå för. Jag tänkte också på i vilken vacker dager min handling skulle te sig, om historien komme ut, och hur stolt Conflans’ regemente skulle känna sig över sin överste. Dessa tankar hjälpte mig att lida tyst under det blodet alltjämt tillrade ned efter nacken och därifrån dröp ned på stengolvet. Ljudet därav hade så när fört mig i olyckan.
»Hon blöder starkt», sade en av lakejerna. »Ni gjorde klokt i att hämta en fältskär, eljes finner ni henne död i morgon bittida.»
»Hon ligger alldeles orörlig och har aldrig öppnat sin mun», sade en annan. »Skrämseln har dödat henne.»
»Prata inte dumheter! En ung flicka dör inte så lätt.» Det var Matteos som talade. »Dessutom klippte jag inte bort mera än som behövdes för att sätta domstolens märke på henne. Är det inte något liv i er, signorina? så rör då på er!»
Han ruskade på mig i axeln, och mitt hjärta höll på att stanna av fruktan, att han skulle känna epåletten under kappan.
»Hur är det med er?» frågade han.
Jag svarade intet.
»Jag önskade, min själ, jag hade göra med en man och inte med en kvinna och till på köpet med den skönaste kvinna i Venedig», sade gondoliären. »Låna mig din näsduk, Nicholas, och gå efter ett ljus.»
Nu var det förbi med allt hopp. Det värsta hade
