inträffat. Intet kunde nu rädda mig. Jag låg ännu hopkrupen i hörnet, med varje muskel spänd, liksom en vildkatt färdig till språng. Om jag måste dö, så var jag besluten, att min död skulle bliva mitt liv värdig.
En av dem hade gått efter en lykta, och Matteos stod lutad över mig med en näsduk i handen. I nästa ögonblick skulle min hemlighet bliva upptäckt. Men plötsligt rätade han upp sig och stod orörlig. Just i detsamma trängde ljudet av ett förvirrat sorl genom det lilla fönstret högt över vårt huvud. Det var plaskandet av åror och surret av en mängd röster. Så hördes ett brakande i porten däruppe, och en tordönsröst röt: »Öppna! Öppna i kejsarens namn!»
Kejsaren! Det var som om man nämnt något helgon, vid vars blotta namn demonerna bliva förfärade. Matteos, lakejerna, hovmästaren, hela mördarligan sprungo sin kos under rop av fasa. Ett nytt rop utifrån, yxhugg — porten splittrades. Vapenrassel och rop av franska soldater i vestibulen. I nästa ögonblick hördes ljudet av hastiga steg nedför trappan, och en man kom instörtande i min cell.
»Lucia!» ropade han, »Lucia!» Han stod där i halvdunklet, flämtande och ur stånd att finna ord. Men så bröt han ut igen. »Har jag icke visat dig hur jag älskar dig, Lucia? Vad kunde jag mera göra för att bevisa det? Jag har förrått mitt land, brutit min ed, störtat mina vänner och blottställt mitt liv för att rädda dig.»
Det var unge Lorenzo Loredan, älskaren som jag
