38
slagit ur brädet. Mitt hjärta ömmade för honom, men när allt kommer omkring är var och en sig närmast i fråga om kärlek, och om man förlorar spelet, är det en viss tröst att förlora till en grannlaga och hänsynsfull medspelare. Jag ämnade just påpeka detta för honom, men vid det första ord jag sade gav han till ett utrop av överraskning, rusade ut, fattade lyktan som hängde i korridoren och lyste mig i ansiktet.
»Är det ni, usling», skrek han. »Ni franske snobb! Nu skall ni få plikta för den skymf ni tillfogat mig!»
Men i nästa ögonblick märkte han hur blek jag var och observerade blodet som fortfarande dröp från mitt huvud.
»Vad vill det här säga?» frågade han. »Hur har ni kommit att förlora ert öra?»
Jag skakade av mig min svaghet, tryckte näsduken mot såret, reste mig upp och var åter den käcke husaröversten.
»Mitt sår är en bagatell. Med er tillåtelse tala vi inte mer om ena så obetydlig och så rent personlig angelägenhet.»
Men nu hade Lucia trängt sig in från sin cell och berättade hela förloppet för Lorenzo, i det hon lade handen på hans arm.
»Denne ädle herre intog min plats, Lorenzo. Han utstod allt för mig. Han har lidit för att rädda mig.»
Jag iakttog med deltagande den strid, som av-
