speglades i italienarens drag. Slutligen räckte han mig sin hand.
»Överste Gerard», sade han, »ni är värdig en stor kärlek. Jag förlåter er, ty om ni förorättat mig, har ni på ett ädelt sätt lämnat gottgörelse. Men det förvånar mig att se er vid liv. Jag lämnade domstolen före domens avkunnande, men jag förstod att en fransman icke hade någon nåd att vänta, sedan Venedigs konstskatter blivit förstörda.»
»Han har icke förstört dem», utropade Lucia. »Det är tvärtom hans förtjänst att prydnaderna i vårt palats blivit skonade.»
»En av dem åtminstone», sade jag, i det jag böjde mig ned och kysste hennes hand.
Så, go’ vänner, gick det till, när jag förlorade en del av mitt ena öra. Ett par dagar efter mitt nattliga äventyr fanns Lorenze liggande död på Sankt Markustorget med en dolk i hjärtat. Av bovarna i domsalen blevo Matteo och tre andra skjutna, de övriga förvisades från staden. Lucia, min ljuva Lucia, drog sig undan till ett kloster på Murano[1], sedan fransmännen lämnat Venedig, och där torde hon kanske vara än såsom abedissa — en gammal from dam, som kanske längesen glömt de dagar, då våra hjärtan klappade för varandra, och då hela den vida världen föreföll oss så liten i jämförelse med den kärlek, som brann i våra ådror. Eller kanhända det icke är så. Kanske har hon icke glömt. Kanske upp-
- ↑ Ö i Venedigs laguner. Övers. anm.
