42
vid Conflans’ husarer, som vid den tiden tillhörde femte armékåren under marskalk Lannes.
Det var en lång resa från Berlin till Pyrenéerna. Mitt nya regemente utgjorde en del av den styrka, som under marskalk Lannes’ befäl höll på att belägra den spanska staden Saragossa. Jag styrde alltså min häst åt det hållet och inträffade omkring en vecka senare i det franska högkvarteret, varifrån jag hänvisades till Conflans’ husarers läger.
Ni har helt säkert läst om den ryktbara belägringen av Saragossa, och jag vill bara säga, att ingen general kunde hava en svårare uppgift än den som förelåg general Lannes. Den ofantliga staden var fylld av en hord av spanjorer — soldater, bönder, präster — alla intagna av det mest ursinniga hat till fransmännen och det vildaste beslut att hellre förgås än kapitulera. Där voro åttiotusen man i staden, under det belägringshären räknade blott trettiotusen. Vi disponerade emellertid över ett kraftigt artilleri, och våra ingenjörtrupper voro utmärkta. Det har aldrig varit en sådan belägring. Det är ju vanligt, att staden faller sedan befästningarna tagits, men här började den egentliga striden först sedan forten erövrats. Varje hus var en liten fästning, varje gata ett slagfält, så att vi endast helt långsamt, dag för dag, kunde bana oss väg, i det vi sprängde husen med deras garnisoner i luften, tills mer än halva staden jämnats med marken. Den återstående delen var emellertid alltjämt lika hårdnackad och lämpade sig så mycket bättre till för-
