svar som den bestod av ofantliga kloster för munkar och nunnor, med murar tjocka som bastiljens, vilka inte voro lätta att slå ned. Sådant var läget, då jag anslöt mig till armén.
Jag vill nu erkänna för er att kavalleri inte är av något synnerligt gagn vid en belägring, ehuru det fanns en tid, då jag icke skulle tillåtit någon annan att göra en dylik reflexion. Conflans’ husarer kamperade söder om staden och hade till uppgift att genom patrullering förvissa sig om, att ingen spansk styrka kunde obemärkt rycka an från det hållet. Regementschefen var ingen framstående militär, och regementet befann sig vid denna tid på långt när inte i det utmärkta skick, det sedermera uppnådde. Redan den första aftonen observerade jag ett och annat, som stötte mig för huvudet, ty jag hade höga anspråk, och det förargade mig att se ett illa ordnat läger, en vårdslöst ryktad häst eller en slarvigt klädd husar. Den aftonen superade jag med tjugosex av mina nya officerskamrater, och jag befarar att jag i mitt nit alltför tydligt lät dem förstå, att jag fann ställningar och förhållanden här rätt mycket avvika från vad jag varit van att se vid vår armé i Tyskland. Det blev tyst i mässen efter mina anmärkningar, och jag förstod att jag varit oförsiktig, då jag såg de ögon man gav mig. Översten var i synnerhet ursinnig, och en storvuxen major — han hette Olivier och var regementets slagskämpe — som satt mitt emot mig, vred sina väldiga mustascher och blängde på mig som om han velat sluka mig
