minstone tala om några episoder, som skulle sätta dem i stånd att själva tänka något ditåt. Jag gjorde så också. De lyssnade oberörda. Jag fortsatte att berätta. Då jag slutligen talade om hur jag lett arméns Övergång över Donau, utbrusto alla i ett skallande gapskratt. Jag rusade upp, rodnande av blygsel och vrede. De hade animerat mig att fortsätta. Nu drevo de med mig. De voro övertygade att de hade med en storskrävlare, en lögnare att göra. Var det på det sättet jag blev mottagen vid Conflans’ husarer? Jag kramade sönder förödmjukelsens tårar, och detta ökade deras munterhet.
»Har ni reda på, kapten Pelletan, om marskalk Lannes är kvar vid armén?» frågade majoren.
»Jag tror han är kvar, herr major», svarade denne.
»Jag skulle sannerligen trott hans närvaro knappast behövlig numera, sedan kapten Gerard anlänt till armén.»
Åter en skrattsalva! Jag kan ännu se för mig ansiktena runt omkring, det satiriska uttrycket i deras ögon, de öppna munnarna — Olivier med sina svarta borstiga mustascher, den magre, sarkastiske Pelletan, de unga subalternerna, som höllo på att kikna av skratt. O himmel, vilken förolämpning! Men mitt raseri hade torkat mina tårar. Jag var åter mig själv, kall, lugn, behärskad, is utvärtes, eld invärtes.
»Törs jag fråga, herr major, hur dags regementet ställer upp?»
»Jag hoppas, kapten Gerard, att ni inte har för
