De sågo förvånade den ene på den andre. Därefter samlades de vid andra ändan av rummet, och jag hörde huru de viskade till varandra. De skrattade. Synbarligen trodde de sig ännu ha att göra med en huvudlös pratmakare. Nu kommo de tillbaka.
»Er begäran är ganska ovanlig», sade major Olivier, »men den skall emellertid beviljas. Hur föreslår ni, att duellen anordnas? Det är er sak att bestämma villkoren.»
»Jag väljer sabel», sade jag. »Och så tar jag er efter anciennitet och börjar alltså med er, major Olivier, klockan fem. Jag blir på det sättet i tillfälle att ägna herrarna fem minuter var, innan det blåser till uppställning. Jag måste emellertid bedja er vara av den godheten att närmare angiva mötesplatsen, då jag ännu icke hunnit lokalisera mig här.»
Min köld och min affärsmässiga behandling av saken gjorde intryck på dem. Löjet hade redan dött på deras läppar. Oliviers min var icke längre sarkastisk utan mörk och allvarsam.
»Det finns en liten öppen plats bakom stallarna», sade han. »Några hederssaker ha förut rangerats där, och det har gått bra för sig. Vi skola vara på platsen, kapten Gerard, på den av er bestämda tiden.»
Jag bugade mig just till tack för deras tillmötesgående, då dörren till mässen slängdes upp och översten kom instörtande med livlig oro målad i sitt ansikte.
»Mina herrar», sade han, »jag har blivit anmodad
