Innan jag lämnade rummet sade jag god natt till mina nya kamrater och upprepade att jag stode till deras förfogande klockan fem följande morgon. De bugade sig under tystnad, och jag tyckte mig av uttrycket i deras ansikten märka, att de redan börjat få en riktigare uppfattning av min karaktär.
Jag hade väntat att översten genast skulle göra mig förtrogen med det uppdrag man givit mig, men i stället gick han tyst, och jag föjde efter. Vi passerade genom lägret och fortsatte över löpgravarna och de massor av sten, som markerade var den gamla stadsmuren stått. Där innanför var det en labyrint av gångar, som bildats mellan spillrorna av de hus, vilka förstörts genom ingenjörtruppernas minor. Stora ytor, där förut en folkrik förstad legat, voro nu övertäckta med splittrade murar och högar av tegelsten. Smala vägar hade blivit röjda genom ruinerna, och i hörnen hade lyktor blivit uppsatta till ledning för fotgängare. Översten skyndade framåt, tills vi slutligen efter lång vandring funno vägen spärrad av en hög gråstensmur. Bakom denna låg vår förtrupp. Översten förde mig till en byggnad utan tak, och där fann jag två generaler med en karta utbredd framför sig över en trumma. De lågo på knä och studerade den noga vid skenet av en lykta. Den ene, med det stätrakade ansiktet och den vridna nacken, var marskalk Lannes, den andre general Razout, chef för ingenjörtrupperna.
»Kapten Gerard har anmält sig som frivillig», sade översten.
4 Napoleons officer
