debut vid vår armé i Spanien. Om jag doge denna natt, skulle mitt namn dock icke förgätas. Mina nya och mina gamla kamrater, så olika i mångt och mycket, skulle dock hava en anknytningspunkt i sin kärlek till och sin beundran för Etienne Gerard.
»General Razout, förklara situationen!» sade Lannes kort.
Ingenjörgeneralen reste sig upp med passaren i sin hand. Han förde mig till dörren och pekade på den höga, grå muren, som reste sig över spillrorna av de förstörda husen.
»Där borta är fiendens nuvarande försvarslinje», sade han. »Det är muren till det stora by ‘Madonnans kloster‘. Kunde vi taga det, vore stadens fall säkert, men kontraminor hava blivit utlagda runt omkring klostret, och murarna äro så ofantligt tjocka att det skulle vara ett oerhört arbete att förstöra dem penom beskjutning med artilleri. Vi veta emellertid händelsevis, att fienden förvarar ett ansenligt förråd av krut i ett av de nedre rummen. Kunde man få detta att explodera, skulle vägen ligga öppen för oss.»
»Hur skall man kunna komma åt det?» frågade jag.
»Det vill jag nu söka förklara. Vi ha en fransk agent i staden vid namn Hubert. Denne tappre man har underhållit jämn förbindelse med oss och lovat att spränga magasinet i luften. Det skulle ske tidigt på morgonen, och i två dagar ha vi nu haft en stormkolonn av ett par tusen grenadjärer i beredskap, som bara väntat på att få begagna sig av bräschen. Men ingen explosion har avhörts, och
